En allmän fundering angående krympande hjärnor och dåligt förstånd

Ah, den ljuvliga myten om att våra hjärnor skulle ha krympt under och efter Covid-åren! Visst, det är en tanke som kittlar, särskilt när man ser hur vissa människor hanterar grundläggande logik. Men handen på hjärtat, är det inte lite väl optimistiskt att skylla allt på en liten pandemi? Jag menar, om man tittar närmare på "hästmänniskan", en art som ofta förbryllar oss andra, inser man snabbt att den här "tillbakabildningen" nog har pågått betydligt längre.

Hästens valfria vattenskål: En studie i hästlogik (eller brist därav)

Låt oss ta exemplet med vatten på bete. Hör och häpna, det finns de som på fullt allvar menar att hästar föredrar det dyiga, grumliga och i ärlighetens namn ganska snuskiga vattnet i det där gamla karet. Javisst, de föredrar det! Precis som jag föredrar att äta en sju år gammal fiskpinne som legat under kylskåpet, om det är det enda som finns. Hästens smaklökar är tydligen av en helt annan kaliber än våra, eller så är det helt enkelt så att de inte har något val. Det är som att erbjuda en gourmetmiddag bestående av antingen en perfekt stekt oxfilé eller en lerpöl, och sedan konstatera att hästen "valt" lerpölen. Vilken slump!

Och det där med regelbundenhet i utfodring och skötsel, en annan pärla i hästmänniskans arsenal av geniala idéer. "Hästarna ska inte vänja sig vid att få mat på samma tider", hör man. För gud förbjude att en så vild och otämjbar varelse som hästen skulle få lite stabilitet i sitt liv! Vi vill ju att de ska vara på tårna, ständigt överraskade och lite smått hungriga, så att de uppskattar den där sporadiska höbalen ännu mer. Det är som att lära ett barn att äta närhelst man råkar komma ihåg att ge dem mat, för att de inte ska bli "bortskämda" med frukost, lunch och middag. Ren pedagogik, inte sant?

Så nästa gång någon pratar om Covid och hjärnornas minskning, kan vi lugnt nicka och hålla med. Men innerst inne vet vi att vissa fenomen, särskilt inom den fascinerande världen av hästar och deras ägare, är av en betydligt äldre och mer djuplodande karaktär. Kanske är det inte Covid som är boven, utan snarare en långvarig och ihållande strävan efter att omtolka verkligheten på de mest kreativa sätt. Och det, mina vänner, är nästan imponerande. Eller också är det bara dags att putsa den där vattentunnan. Vad tror du?

 

Olika uppfattningar / annorlunda seende och annorlunda varande.

Det är inte alltid som vi människor verkar förstå hur djuren uppfattar sin tillvaro.

Djuren är intelligenta och i allra högsta grad närvarande individer. Dock uppfattar de sin tillvaro på ett helt annat vis än vad människor gör.

När människan då vill ha kommandot och bestämma att ett djur ska göra si eller så så är det ju allt som oftast ur människosynpunkt.

Men har man då verkligen förstått och satt sig in i hur djuret ser på detta?

Mänskliga tankesätt kan ibland bli rent förvirrande för djuren, ibland rent motsägelsefullt från dess naturliga beteende.

Vilket djur, i naturligt varande, skulle väl till exempel sitta eller stå på en liten pall eller ett litet podium?

Eller springa omkring med fjäderplymer på huvudet? Om det nu inte rör sig om en fågel, förståss....

Ett domesticerat djur kan ju inte direkt försvara sig heller eftersom de har blivit beroende av att få mat och skötsel av den som, så att säga, kallas dess ägare. Alltså ställer de upp och gör, för dem, helt motsägelsefulla saker.

Ta hästar, som exempel. De är skapade för ett fritt varande under himlen. De vandrar från plats till plats tillsammans med sina artfränder. De söker föda, vatten och mår väl i sin flock.

Människan avskärmar dem, innesluter dem i onaturliga strukturer, flyttar dem än hit och än dit och kräver ibland helt vansinniga saker.

Sedan så förundras människor över att denna intelligenta varelse sätter sig till motvärn och ”är istadig” eller får något annat av människans etiketter för vad som går an....

Ja, andra djur tänker och uppfattar annorlunda än människor. De fyller olika funktioner i världen. När människor förflyttar djur ur deras naturliga miljöer kan de blir helt förvirrade och varken ”veta ut eller in”.

Ibland verkar djuren också förhindras i att uttrycka sin naturliga intelligens.
Mänskliga tankesätt kan verka väldigt kaotiska och förvirrande för ett mer direkt och mindre analytiskt sätt att vara.

Människor ber ofta djur att göra saker som är främmande för sin natur, vilket kan vara svårt för dem att förstå.

Djur kan också få panik vid mänskliga tillverkade maskiner, aktiviteter och uppförande som inte alls passar deras finjusterade sinnen.

Att leva med människor kan orsaka ett slags kulturchock för ett oerfaret husdjur. Till exempel anser vissa människor att hästar är dumma eller galna om de vill fly eller blir oroliga när de ser fladdrande plast, hör regn på metalltak eller blir misstänksamma mot saker som de inte har sett tidigare.

Hästar utformades inte för inneslutning i konstgjorda strukturer och utrymmen av människor, och deras syn skiljer sig mycket från mänsklig syn.

Naturen har anpassat dem till öppna ytor.

Uppfattningen om en ovanlig rörelse är lika med en signal att fly.

Om vi ​​då ser saker ur deras synpunkt verkar deras beteende logiskt. Det är verkligen minst sagt förvånansvärt att de ändå ställer upp och vanligtvis anpassar sig till de främmande situationer som vi människor utsätter dem för.

En ny häst är som
ett oskrivet blad…
En skiss som ska
formas och motiveras…

När husdjuret blir en spegel av sin ägare....enligt dess människa, i alla fall...

Det är fascinerande hur vissa människor tycks tro att deras husdjur är små, lurviga eller fjälliga kopior av dem själva. Inte bara utseendemässigt, utan även när det kommer till den djupt komplexa världen av känslor och karaktärsdrag.

Ta hästägaren, till exempel. Denne är ofta en person med en stark vilja, en nypa drama och en förkärlek för flätade manar. Och vips! Hästen måste ju också vara en viljestark varelse med ett djupt inre känsloliv som kräver dagliga samtal om livets mysterier. "Min lilla Flingan är sååå känslig idag, hon känner nog av min stress över den där parkeringsböten," hör man dem säga medan Flingan mest tänker på nästa morot och huruvida den där flugan på bakbenet någonsin kommer att ge sig.Sedan har vi hundägarna. De är ofta energiska, sociala och ständigt redo för ett nytt äventyr. Och deras hund? Självklart är den också det! Den där lilla mopsen som mest vill ligga i soffan och snarka bort förmiddagen tvingas ut på "energifyllt" morgonkaos i skogen, för "Molly älskar verkligen att springa! Hon är så glad när hon får busa runt, precis som jag!". Molly, å sin sida, drömmer om att vara en katt. Och katten!  Åh, katten är förstås den mest intellektuella av alla djur, med en distanserad men ändå innerlig förståelse för livets finare nyanser. Katten är den introverta tänkaren, precis som sin ägare.  Att katten mest verkar vilja sova 18 timmar om dygnet, kräva mat varannan timme och sedan ignorera dig fullständigt, är bara ett tecken på dess djupa filosofiska kontemplation, inte att den är en självständig varelse med egen agenda.Men kronjuvelen i denna djuriska projicering är förstås guldfisken. Den ensamma, stackars guldfisken i den runda skålen. "Min lilla Pärlan är så melankolisk idag," muttrar ägaren, en djupsinnig poet med en förkärlek för svårmodiga filmer. "Hon simmar så långsamt, precis som jag känner mig när det regnar." Pärlan, som förmodligen inte ens vet att det regnar utanför sin fuktiga mikrokosmos, är troligtvis mest upptagen med att försöka förstå varför den där plastväxten har varit exakt likadan i två år och när det ska komma mer mat. Hennes "melankoli" är med all sannolikhet bara Pärlans sätt att existera, inte en reflektion över livets orättvisor eller ägarens senaste relationsbekymmer. Så nästa gång du ser en människa som ömsint förklarar hur deras marsvin älskar att lyssna på klassisk musik och har en passion för fransk litteratur, kom ihåg att det kanske inte är marsvinets sanna natur vi ser, utan snarare en charmig men ack så mänsklig önskan att se oss själva speglade i våra fyrbenta (eller fenförsedda) vänner. Har du någon egen favoritberättelse om husdjur som tycks vara en förlängning av sin ägare?

 

 

 

Det eviga mysteriet: Rider jag dig till glädje eller till leda, kära häst?

Som djurkommunikatör får man ofta frågan: "Men gillar min häst egentligen att bli riden?" Eller hur står  det till med att bli körd med sele och att dra en sulky?"

Och här står jag då. Med öronen på spänn, hjärtat i handen – och en häst som mest svarar med ett lätt höjt ögonbryn och en gäspning. Kanske en prutt. Kanske en hov som långsamt krafsar mot marken som om den vill säga: "Det där, kära människa, får du lista ut själv."

Sanningen är att jag kan tolka signaler eller lyssna på energier, känna in stämningar… men jag är fortfarande inte certifierad översättare av Hästiska till 100 %.

Det är bara hästen själv – och den människa som verkligen lyssnar – som kan känna svaret i magen. Eller möjligen i sadeln, om hästen plötsligt går från trav till tvärnit.

Så nästa gång du undrar om din häst föredrar ridtur eller vilodag, tänk på det här:...... jag kan lyssna till själen, men det är du och din fyrbenta partner som har facit. Och ibland är facit en kraftfull galopp rakt in i hagen och ett

"Nej Tack ,inte idag!"

Jag erbjuder jordnära djurkommunikation och djurkännedom och inte några Walt Disney sagor.

 

Här är även ett vänligt påpekande till dig som inte tror på "sådant".  

Givetvis kan man undra vad som menas med "sådant".

Eller rör det sig om förutfattade meningar om vad djurkommunikation innebär?

En ärlig djurkommunikatör gör sitt bästa för att förstå och förmedla djurens dimension till människorna. En del känner, en del ser, en del hör och en del liksom "bara vet".

Faktiskt precis som djuren själva uppfattar sin tillvaro. Det innebär definitivt inte att enfaldigt tala om att djuret tycker om morötter eller gillar bättre att göra det ena eller det andra. Eller att djuret älskar sin människa mer än allt annat på jorden. Vill du ha den bekräftelsen så är det inte mig du ska kontakta.

I mitt fall, jag har varit i kontakt med främst hästar…och en och annan katt och en hoper hundar,  i hela mitt vuxna liv. Det är i ungefär femtiotre människoår och då har jag även räknat bort mina första sjutton. Så allt som allt blir det ju mer. Men ett barn eller en ungdom tänker ju på sitt vis och sedan är man förhoppningsvis vuxen efter den tiden. Och tänker således också som en vuxen. Mognaden får väl komma efterhand påfylld med livserfarenheter och sådant.

Nåväl, ibland kan jag uppleva att folk blir lite besvikna eftersom själva kommunikationen inte blir som de har förväntat sig.

Djuret fokuserar ju alltid på det som är väsentligt i nuet …resten struntar de i. De är ju inte som vi människor som tänker både hit och dit och upp och ner. Och analyserar till leda, eller hur?

En del djur är mer benägna att kommunicera än andra. Fast det vill jag med min erfarenhet påstå består av lika delar den kontakten som jag, med min förmåga, då kan känna in med djurets människa och ifall vi är på någorlunda samma frekvenser. Och hästen själv pratar allra mest med sin kropp och sina ögon. Det är där man ser hur det ligger till.

Givetvis får vi ofta det djur vi behöver för vår egen goda utveckling till att bli så bra som det bara är möjligt. Vi vill ju alla vårda och utveckla vårt inre barn. Och vi vill alla känna oss betydelsefulla och viktiga för våra djur. Då är det till att kavla upp ärmarna och se sanningen i vitögat.

Hästarna söker allra först att må så bra som det bara är möjligt. Det vill säga att de trivs och känner sig trygga i sin miljö. Att de har kompisar som de kan interagera med och få vara hästar med. Som hästar är och som hästar gör. Sedan att de får sin mat och sin skötsel. De är ju en gång domesticerade av oss och då får vi se till att upprätthålla det ansvaret vi har tagit på oss. De uppskattar tydlighet och konsekvent beteende i allt.

Alltså vänlighet men bestämdhet. I väl valda portioner.

Inget daltande och inget gulligullande. Kärleksfullhet är så mycket mer än att prata babyspråk med en varelse på ibland betydligt mer än ett halvt ton.

Kärlek är en känsla och ett närvarande i både ord och tanke.

Man sätter ju inte ett barn i arbete eller träning innan dess kropp och dess psyke kan klara av det. Det är ingen skillnad för en häst. Monotona arbeten kan bara göra skada om de utförs dag ut och dag in. Frihet innebär att hästen får röra sig i sin egen takt. När den själv vill. Utan tvång ..utan att bli pressad till att uppfylla människans idéer om självförverkligande.

”NÄR JAG BARA FÅR NÄR JAG SKA,MEN ALDRIG KAN NÄR JAG VILL,DÅ KÄNNER JAG INTE FÖR DET NÄR JAG MÅSTE.MEN OM JAG FÅR NÄR JAG VILL,DÅ TYCKER ÄVEN OM DET NÄR JAG SKA OCH DÅ KAN JAG ÄVEN NÄR JAG MÅSTE.” Det är nog så…den som ska kunna, måste få lov att vilja. 

TACK FÖR ATT DU LÄST OCH FÖRSTÅTT!