🎨🐴 Skapande med svans och pensel

Att vara konstnär med två gamla snälla hästar är som att leva i ett levande sagolandskap där inspirationen gnäggar utanför fönstret och gräset alltid är grönt — även om penslarna är slitna och staffliet lutar som en trött shetlandsponny efter eftermiddagsfika.

Du kliver ut i stallet, andas in doften av hö och visdom, och där står de — dina fyrbenta musor. De har kanske lite gråa hår, ett knarrande knä och ett tålamod som en yogainstruktör på valium. Men oj, vilken styrka de besitter. Inte bara i kropparna, men i själen. De påminner dig om att tid är ett mysterium och att kreativitet inte har något bäst före-datum.

När du målar, syr, skriver eller skulpterar får du alltid publik. De kanske inte applåderar, men de tuggar hö med sådan intensitet att det nästan låter som beundran. Och om du någon gång tvivlar på ditt verk, kan du alltid få ett tröstande blåsljud från en mule som säger: "Det är ju inte så fult, älskling."

Så ja — att vara kreativ med två gamla snälla hästar i bakgrunden är inte bara möjligt, det är magiskt. Du har vänner som aldrig kritiserar dina idéer (även när de involverar glitter på hovarna), och som alltid är redo att låna sin närvaro som lugnande bakgrundsmusik till ditt konstnärliga kaos.

Släpp lös penseln, sadla upp kreativiteten och kom ihåg: den bästa konsten är den som galopperar fram med ett leende och lite hö i håret.

 

 

En allmän fundering gällande krympande hjärnor och dåligt förstånd.

 

Ah, den ljuvliga myten om att våra hjärnor skulle ha krympt under och efter Covid-åren! Visst, det är en tanke som kittlar, särskilt när man ser hur vissa människor hanterar grundläggande logik. Men handen på hjärtat, är det inte lite väl optimistiskt att skylla allt på en liten pandemi? Jag menar, om man tittar närmare på "hästmänniskan", en art som ofta förbryllar oss andra, inser man snabbt att den här "tillbakabildningen" nog har pågått betydligt längre.

Hästens valfria vattenskål: En studie i hästlogik (eller brist därav)

Låt oss ta exemplet med vatten på bete. Hör och häpna, det finns de som på fullt allvar menar att hästar föredrar det dyiga, grumliga och i ärlighetens namn ganska snuskiga vattnet i det där gamla karet. Javisst, de föredrar det! Precis som jag föredrar att äta en sju år gammal fiskpinne som legat under kylskåpet, om det är det enda som finns. Hästens smaklökar är tydligen av en helt annan kaliber än våra, eller så är det helt enkelt så att de inte har något val. Det är som att erbjuda en gourmetmiddag bestående av antingen en perfekt stekt oxfilé eller en lerpöl, och sedan konstatera att hästen "valt" lerpölen. Vilken slump!

Och det där med regelbundenhet i utfodring och skötsel, en annan pärla i hästmänniskans arsenal av geniala idéer. "Hästarna ska inte vänja sig vid att få mat på samma tider", hör man. För gud förbjude att en så vild och otämjbar varelse som hästen skulle få lite stabilitet i sitt liv! Vi vill ju att de ska vara på tårna, ständigt överraskade och lite smått hungriga, så att de uppskattar den där sporadiska höbalen ännu mer. Det är som att lära ett barn att äta närhelst man råkar komma ihåg att ge dem mat, för att de inte ska bli "bortskämda" med frukost, lunch och middag. Ren pedagogik, inte sant?

Så nästa gång någon pratar om Covid och hjärnornas minskning, kan vi lugnt nicka och hålla med. Men innerst inne vet vi att vissa fenomen, särskilt inom den fascinerande världen av hästar och deras ägare, är av en betydligt äldre och mer djuplodande karaktär. Kanske är det inte Covid som är boven, utan snarare en långvarig och ihållande strävan efter att omtolka verkligheten på de mest kreativa sätt. Och det, mina vänner, är nästan imponerande. Eller också är det bara dags att putsa den där vattentunnan. Vad tror du?

 

 

Väskan med det lilla extra!

Har du också tröttnat på tråkiga väskor som bara är bra för en enda sak? Kanske en necessär för toalettartiklar, en portfölj för papper, eller en ryggsäck för picknick? Nu är det slut med det! Möt "Den Alldeles Speciella Lilla Väskan" – en revolutionerande förvaringslösning som trotsar alla kategorier!

Vad ska man ha den till, undrar du? Tja, vad sägs om:

 * En fickpark för ensamma myror. De behöver också sin ensamtid!

 * Din samling av borttappade strumpor. Äntligen kan du matcha dem – eller åtminstone minnas dem.

 * En mini-oas för stressade hamsterägare. Fyll den med miniatyrpalmblad och en droppe lugnande te.

 * Dina hemligheter. Den har inga öron, men den är ett perfekt förvaringsutrymme för pinsamma foton från gymnasiet eller det där receptet på världens godaste köttbullar som ingen annan får veta.

 * En portabel grotta för din inre eremit. Perfekt när du behöver fem minuters total stillhet mitt i folkmassan.

 * Skryt-fickan för den där perfekta avokadon. Du vet, den som är precis lagom mogen och som du bara måste visa upp.

 * Resten av din livsglädje. Det ryktas att den magiskt förökar sig därinne.

Den Alldeles Speciella Lilla Väskan är inte bara en väska, det är en livsstil. Den är inte bara praktisk, den är existentiell! Så glöm alla regler, skaffa en, och låt fantasin flöda fritt. Vad skulle du fylla den med?

Hur var det vid allra första mötet med hästen, för just dig? Alltså den allra första gången Du fick träffa en häst?

Många som jag har träffat verkar nästan ha upplevt hästen som en smula magisk. Och många är det som berättar att de känt en alldeles särskild känsla och inspiration i hästens närhet.

Det händer ofta mig när jag blir tillfrågad vad jag har jobbat med i livet så berättar helt främmande människor helt spontant om just sina möten med hästar. Och det är helt vanliga människor som inte alls verkar ha med hästar att göra på samma vis som vad vi här i gruppen har. De får ett alldeles speciellt uttryck i ögonen.

Ni känner såklart till att det finns särskilda terapi hästar och hästar och även hundar och katter som gläder många sjuka på sjukhus och riktigt gamla som bor på äldreboenden.

Djur i sig har en förlösande och en glädjande effekt på de allra flesta.

Tänk på den där värmande lyckokänslan som gärna infinner sig i kontakten med hästen och även med andra djur.

Den betyder mycket. Den ger oss den där speciella kontakten med vad vi alla kommer ifrån.

Om man sedan verkligen tar sig tid och har tålamodet till att sätta sig in i djurens egen personlighet så kan det bidra till mycken positivitet och glädje.

Att vara i tystnaden med djuren ger än mer. Det är ju först då som deras verkliga essens visar sig.

Det kan ta ganska lång tid innan detta tillstånd inträder men det kommer, var så säker på det!

Den vilda jakten på en ullfiltad häst (och den fejkade moroten som nästan funkade) 🐴🥕

Att försöka tämja en ullfiltad häst är som att försöka få en kaktus att kramas – det sticker, det sprätter och någon skriker (oftast jag).

Det började med en plan: morot i ena handen, självförtroende i den andra. Problemet? Moroten var fejk – ull i allra högsta grad från ett påskpynt med en lurad kanin som försvann i ett jätteskutt, lite dammig dessutom. Hästen? Ett nervpaket med fyra ben och åsikter om precis allt. Jag sträckte fram moroten. Hästen tittade. Jag log. Den fnös. Sedan åt den upp min vante istället.

Efter tre galopper, två sidledshopp och en ofrivillig balettpose mitt i leran började jag misstänka att denna häst inte läst samma instruktionsmanual som jag. Men skam den som ger sig. Med envishet (och en ny, lite mer trovärdig morot) började vi sakta dansa framåt mot förståelse. Eller ja – den dansade, jag hängde på som ett mycket yvigt bihang.

Lärdom? Ibland är det inte du som tämjer hästen. Ibland är det hästen som tämjer dig. Nästan alltid, faktiskt!

 

När husdjuret blir en spegel av sin ägare....enligt dess människa, i alla fall...

Det är fascinerande hur vissa människor tycks tro att deras husdjur är små, lurviga eller fjälliga kopior av dem själva. Inte bara utseendemässigt, utan även när det kommer till den djupt komplexa världen av känslor och karaktärsdrag.

Ta hästägaren, till exempel. Denne är ofta en person med en stark vilja, en nypa drama och en förkärlek för flätade manar. Och vips! Hästen måste ju också vara en viljestark varelse med ett djupt inre känsloliv som kräver dagliga samtal om livets mysterier. "Min lilla Flingan är sååå känslig idag, hon känner nog av min stress över den där parkeringsböten," hör man dem säga medan Flingan mest tänker på nästa morot och huruvida den där flugan på bakbenet någonsin kommer att ge sig.Sedan har vi hundägarna. De är ofta energiska, sociala och ständigt redo för ett nytt äventyr. Och deras hund? Självklart är den också det! Den där lilla mopsen som mest vill ligga i soffan och snarka bort förmiddagen tvingas ut på "energifyllt" morgonkaos i skogen, för "Molly älskar verkligen att springa! Hon är så glad när hon får busa runt, precis som jag!". Molly, å sin sida, drömmer om att vara en katt.Och katten! Åh, katten är förstås den mest intellektuella av alla djur, med en distanserad men ändå innerlig förståelse för livets finare nyanser. Katten är den introverta tänkaren, precis som sin ägare. Att katten mest verkar vilja sova 18 timmar om dygnet, kräva mat varannan timme och sedan ignorera dig fullständigt, är bara ett tecken på dess djupa filosofiska kontemplation, inte att den är en självständig varelse med egen agenda.Men kronjuvelen i denna djuriska projicering är förstås guldfisken. Den ensamma, stackars guldfisken i den runda skålen. "Min lilla Pärlan är så melankolisk idag," muttrar ägaren, en djupsinnig poet med en förkärlek för svårmodiga filmer. "Hon simmar så långsamt, precis som jag känner mig när det regnar." Pärlan, som förmodligen inte ens vet att det regnar utanför sin fuktiga mikrokosmos, är troligtvis mest upptagen med att försöka förstå varför den där plastväxten har varit exakt likadan i två år och när det ska komma mer mat. Hennes "melankoli" är med all sannolikhet bara Pärlans sätt att existera, inte en reflektion över livets orättvisor eller ägarens senaste relationsbekymmer.Så nästa gång du ser en människa som ömsint förklarar hur deras marsvin älskar att lyssna på klassisk musik och har en passion för fransk litteratur, kom ihåg att det kanske inte är marsvinets sanna natur vi ser, utan snarare en charmig men ack så mänsklig önskan att se oss själva speglade i våra fyrbenta (eller fenförsedda) vänner.Har du någon egen favoritberättelse om husdjur som tycks vara en förlängning av sin ägare?

UTKAST GLÄNTAN......EN BERÄTTELSE MELLAN VERKLIGHET OCH FANTASI....

 

Jag gillar att skriva berättelser så därför innehåller bloggen just nu mitt idemanus till boken Gläntan. Vi får väl se vad det kommer att innebära framgent. Nu är den i alla fall enbart en ide som jag håller på att fila på. Välkommen att läsa.

copyright Elisabet Fyhr 2025

 

Förord

Enligt en undersökning från 2024 tror en förvånansvärt stor del av befolkningen på övernaturliga fenomen — spöken, gengångare, UFO:n och andra svårförklarliga händelser. Men vad är egentligen sant? Och vad är bara frukten av en livlig fantasi, påhejad av spökprogram och poddar med viskande röster?

I dag när jag satte mig vid datorn hände något märkligt. Det var som om någon annan bestämde vad som skulle skrivas. Så fort jag försökte fortsätta på mitt gamla manus — ja, det som funnits klart i åratal men vars USB-minne nu är försvunnet — började datorn leva sitt eget liv. Orden bara kom.

Kanske var det lika bra. För det jag nu börjar skriva är något annat. Något nytt. Inga spöken, inga skrämseleffekter, bara berättelser. Händelser som jag upplevt, hört berättas för mig, försökt återge så trovärdigt jag kunnat.

Det är inte mer än så. Eller kanske är det just därför du bör läsa vidare. 

Kapitel 1

Hösten är här igen. Luften är klar och krispig, skogen byter skepnad i nyanser av rost och koppar, och skymningen smyger sig på tidigare för varje kväll. Det är tiden då vi tänder ljus, kurar skymning – och berättar historier.

Det bästa med hösten har alltid varit ridturerna. Jag och min gamla trogna häst. Vi är båda erfarna själar vid det här laget, så våra turer går i makligt tempo längs välbekanta stigar. Inga överraskningar, tack – vi gillar när allt är som det brukar.

Med ett undantag.

Det där rucklet.

Det fallfärdiga huset vi alltid måste förbi. Det som borde ha rivits för länge sen, men som klamrar sig fast i skogsbrynet som en bortglömd tanke. Varje gång vi närmar oss, ökar pulsen en aning. Även hos hästen.

För några år sedan tvärvände hon plötsligt – mitt i steget – och galopperade hemåt med mig som ett vinglande bihang i sadeln. Nu för tiden är hon lugnare, men ändå – hon minns, precis som jag. Och precis som huset. Det minns. Det känns.

Folk viskar om ett syskonpar som en gång bodde där: Knut och Hilma. De levde ensamma långt ifrån sol och måne, i en stuga där tiden verkade stå stilla. Knut var en snarstucken kuf, Hilma en grå liten skepnad med vänliga ögon och händer som doftade av örter och pinnerök.

På sena höstkvällar kunde man skymta ett svagt sken från en fotogenlampa – så tunt att det nästan inte var där. Huset var enkelt, men syskonen klagade aldrig. Hilma bjöd gärna grannbarnen på hembakta kakor, så länge Knut inte såg.

Och ändå... det fanns något med platsen. Något stilla, men krypande. Som om stugan gömde något under golvplankorna. Som om den väntade.

 

Kapitel 2

Hästen stannade tvärt och spetsade öronen.

— Jaha, ja. Då var vi här igen.

Jag suckade inombords, lättade på tyglarna och försökte mana på henne. Det brukade funka: några cirklar på stället, lite mjuk övertalning, så kunde vi fortsätta. Men inte i dag. I dag var hon som fastgjuten i skogsmarken.

— Kom igen nu, mumlade jag medan hon vädrade i luften, frustade och tittade på mig som om hon läste något mellan raderna i vinden.

Hennes blick sa allt: "Dit går vi inte, matte. Någon... eller något... vill inte ha oss där."

Jag klev försiktigt ner från sadeln, och som på beställning slappnade hon av. Jag började leda henne förbi huset, den tryggare rutinen, den vi båda kände. Hon följde, lite tveksamt, men med tillit i stegen. Min kloka gamla dam.

Trädgården låg nu som en förvildad djungel. Ett krokigt äppelträd sträckte ut sina knotiga grenar och i en av dem hängde... gungan.

Den gamla gungan.

Trots att luften var stilla började den svänga. Långsamt. Fram och tillbaka. Det knarrade i trädet som om tiden själv protesterade. Jag kunde inte låta bli att stirra.

Och precis som den börjat, stannade gungan. Stillheten la sig tung som ett påslakan en sommarnatt.

Jag borde gått in. Hade det varit en film hade publiken skrikit ”Gör det inte!” och jag hade gjort det ändå. Men jag är inte modig på film. Jag är modig på hästryggen. Och där gick min gräns.

Vi fortsatte. Jag ledde henne till en sten att kliva upp på, svingade mig upp i sadeln och vi red vidare. Men tanken gnagde: Vem hade gungat?

Lite längre fram stannade vi till vid en glänta där trattkantarellerna brukade trivas. Och visst — jackpot! Jag plockade så mycket att fickorna började bukta. Himlen mörknade sakta, men jag ville inte gå hem riktigt än.

Väl tillbaka vid huset igen... var det något nytt. Ett ljus.

Svagt, svagare än svagt, i ett av fönstren. Som en fotogenlampa som glömt att den inte borde lysa längre. Men hästen reagerade inte. Och jag...? Jag gissade på solreflexen. Dammet. Inbillning.

Det är så man gör. Man väljer den förklaring som får håren att lägga sig igen.

Kapitel 3

Hilma svarade inte. Knut hade redan för tredje gången gormat om mer utsäde till sådden och förväntade sig, som vanligt, att hon skulle springa till honom som en väldresserad vallhund.

Han satt kvar där han satt – mitt ute på åkern – och styrde inte ens hästen tillbaka för att hämta mer. Det var så arbetsamt, tyckte han. Bättre då att ropa sig hes så att Hilma fick ta den sista säcken. Praktiskt, tyckte han. Störande, tyckte hon.

Hon strök händerna mot förklädet, muttrade ohörbara ord som kanske hade varit förbannelser om hon inte varit så vänligt lagd, och började gå.

Vad Knut ville ha, det fick han. Allt för husfridens skull. Eller snarare: för att slippa hans mutter. Hon visste att han egentligen inte var elak – bara lat, lättkränkt och med en obehaglig begåvning för självömkan. Kort sagt: en typisk bror.

Åkern låg stilla under den låga höstsolen. Hilma såg på såmaskinen där Knut satt och såg viktig ut, och bestämde att nu fick det räcka för dagen. Hon gick hemåt med raska steg – kvällsvarden väntade, både på spisen och i tanken.

Om det fanns något Knut ändå brydde sig om, så var det djuren. Hästen och de två korna behandlades som om de vore kungligheter. Och hönsen – dem vaktade Hilma själv, med en vaksamhet som skulle ha imponerat på vilken räv som helst.

— Småfolket hjälper mig, brukade hon säga när någon frågade varför rävarna aldrig lyckades. Och ingen vågade riktigt skratta åt det. Inte öppet, i alla fall.

För Hilma hade... något. Något stilla. Något som fick sår att läka, oro att lägga sig, och tuppar att gala igen även efter livshotande kyla. Hon kallade det sunt förnuft. Men det fanns de som viskade annat.

När Knut så småningom kom hem (inte en gång hade han tackat för säcken, men det var ju som vanligt), serverade Hilma maten i tysthet. Det var potatis, isterband och ett tunt lingonstänk på en tallrik som sett bättre dagar.

Han åt. Hon sneglade.

När han efteråt somnade i stolen, som han alltid gjorde, andades hon ut och gick till sitt eget lilla rum. Ett utrymme under snedtaket, dit Knut inte vågade sig. Hon hade nämligen en gång, halvt på skämt, halvt med list, sagt att det bodde något i väggen där — något som inte ville bli störd.

Och Knut, som från barnsben hyst en sund respekt för allt han inte begrep (det vill säga det mesta), höll sig därifrån.

På kattvinden samlade Hilma det som var hennes: örter, stenar, fjädrar, gamla burkar, viskningar. En benbit som rörde sig ibland. Ett par torkade rönnbär som aldrig skrumpnade. Hon hade sin värld där. Och någon där inne viskade till henne. Inte med ord, men med bilder. Och känslor.

Han som alltid visste när svamparna kom. Han som viskade var rävarna rörde sig. Han som sa åt henne att titta upp – just i det ögonblick då stjärnorna blinkade till som mest.

 Kapitel 4 – Skymningens språk

Det finns ögonblick då luften tycks tjockna. Då skogen håller andan och vägen hem känns lite längre än den brukar. Ett sånt ögonblick infann sig några dagar efter den där märkliga ridturen.

Jag bestämde mig för att återvända. Inte för att jag måste, utan för att något i mig ville se om gungan fortfarande rörde sig. Eller om allt bara varit en produkt av trötthet, trattkantarelleufori och allmän höstvemod.

Min häst var lugn. Hon gick med långa, jämna steg genom skogen, som om hon också ville dit. Som om något dragit henne tillbaka till den där platsen. Till det där huset.

När vi kom fram stod det där som förut – stilla, tyst, med fönstren tomma som blanka ögon. Men trädgården såg... annorlunda ut. Inte mycket. Bara något subtilt. Gungan hängde där förstås, men denna gång svängde den inte. Den bara väntade.

Jag steg ner från sadeln och tog några steg mot trädet. Marken var täckt av fallna löv, men mitt i allt det bruna låg något som inte hörde dit – en liten näverfläta. Sån där man gjorde i skolan. Tvinnad med fingerfärdighet och tålamod. Jag böjde mig ner, tog upp den och vred lite försiktigt på flätan. Den doftade svagt av kåda och svamp.

— Hilma...? viskade jag. Jag vet inte varför.

Min häst höjde huvudet och såg på mig. Som om hon hörde samma sak som jag inte kunde höra. Eller kanske kände samma närvaro. Något som inte riktigt ville visa sig. Än.

Jag lade försiktigt tillbaka näverflätan där jag fann den. Sedan klättrade jag upp igen och lät oss rida vidare.

Men något hade förändrats. Det var inte bara gungan. Det var som om skogen väntade på något. Som om den ville berätta mer. Men först ville den se om jag var värd det.

Och jag... jag började undra om det var jag som berättade historien, eller om jag bara skrev ner den någon annan redan börjat viska.  

Kapitel 5 – Mellan löv och lager

Det var något med dagarna som följde. Något låg i luften. Inte oro, men inte heller ro. Som om skogen gick och bar på en hemlighet den ännu inte bestämt sig för att avslöja.

Jag började rida oftare. Kanske för att jag ville vara där om något hände. Kanske för att höstens förfall, skogens suckar och mörkrets tidiga ankomst gav en märklig sorts energi – en som inte riktigt gick att använda till något annat.

En eftermiddag red vi längre än vanligt. Inte medvetet, mer som om stigarna själva valt åt oss. Hästen verkade inte ha något emot det. Hon traskade fram som om hon redan gått den vägen många gånger. Och det kanske hon hade. Jag däremot, kände inte igen mig.

Tills vi kom till en öppning.

En plats jag inte visste fanns. Mossan var extra mjuk, ljuset silade ner genom trädtopparna i smala, sneda stråk, som om solen själv smugit sig dit för att tjuvkika.

Och där, mitt på en sten, låg en tunn bok.

Inte en barnbok. Inte en dagbok. Mer som ett häfte. Hemgjort. Bundet med garn.

Jag hoppade av hästen och gick fram. Omslaget var av grovt papper, prytt med ett torkat ormbunksblad. När jag öppnade den prasslade sidorna som om de haft ett eget samtal pågående som jag precis avbröt.

Inuti fanns anteckningar — handskrivna, lite sneda men prydliga. Inte mitt handlag. Inte någon jag kände. Recept på dekokter, beskrivningar av örters egenskaper, små betraktelser. Och längst bak — något som liknade en dikt:

Skogen vakar, tyst och still

bland barr och blad och viljans spill.

Den som lyssnar, den som ser —

hittar mer än vad som sker.

Jag läste om den flera gånger. Det var något bekant i tonen, något... Hilmigt.

Jag stoppade inte boken i fickan. Jag lät den ligga kvar på stenen, som om det var meningen att någon annan också skulle hitta den. Eller som om den inte tillhörde mig — än.

När jag red därifrån kände jag mig inte övervakad. Snarare som om jag blivit välkomnad. Till ett sammanhang jag inte visste att jag sökt, men som kanske alltid väntat där. Bakom skuggor. Bortom löven.

Kapitel 6 – Rösten mellan raderna

Dagarna gick, och ändå låg boken kvar. Jag red förbi öppningen flera gånger — varje gång lite långsammare — som om platsen kallade på mig men utan brådska. Som om den ville att jag skulle välja själv.

Till slut kunde jag inte låta bli.

Jag tog med mig boken hem.

Den låg på köksbordet som en slags bortglömd skatt. Jag bläddrade försiktigt, gång på gång, och upptäckte små saker jag inte lagt märke till tidigare: en pressad blomma mellan sidorna, en liten blyertsteckning av en uggla, en parentes i marginalen: “Kom ihåg: aldrig rölleka när månen viker.”

Vem skrev det här?

Det var inte Hilmas handstil — inte så som jag föreställt mig den, åtminstone. Men tonen... den bar något jag kände igen. Något stillsamt och fast. Någon som visste saker, men som valde sina ord med varsamhet. Och med glimten kvar.

Jag började läsa högt.

Inte för någon särskild — kanske för att lyssna själv. Kanske för att känna om orden skulle svara.

Och då hände det. En av sidorna — en jag svurit på att jag redan läst — såg plötsligt annorlunda ut. Längst ner, skrivet med blyerts, i en annan handstil: ett kort meddelande.

“För dig som rider förbi. Du känner redan.”

Det var som om någon vetat att jag en dag skulle hitta boken. Som om den väntat.

Jag lutade mig tillbaka, lät fingrarna vila på omslaget. Min häst frustade utanför stallet. Ute föll höstlöven ljudlöst som dagar ur ett år som snart var borta.

Och jag visste: det här var början på något. Inte slutet.

🌾 Kapitel 7 – Någon som minns

Det var i den lilla livsmedelsbutiken i samhället. En dag som vilken som helst, med blek novemberhimmel och en långsam vind som bläddrade i löven på parkeringen. Jag hade just betalat för ägg, mjöl och ett paket kaffe när expediten, en äldre kvinna med varmt leende och kloka ögon, plötsligt sa:

— Ursäkta... är det du som rider förbi det gamla huset i skogskanten? Gläntan?

Jag stannade mitt i min tygkassepackning.

— Ja… det stämmer. Känner du till det?

Hon log inte längre. Blicken blev nästan genomskinlig.

— Jag växte upp där i närheten. På andra sidan skogen. Vi brukade springa dit som barn, men bara när Hilma var ute. Knut ville inte ha barn omkring. Men Hilma… åh, hon var något annat.

Jag stod stilla, nästan höll andan.

— Du kände henne?

— Ja, på mitt vis. Alla gjorde det. Hon sa aldrig så mycket, men man kände sig sedd. Hon visste om man hade ont i knät innan man själv märkte det. Gav en en kotte eller en kaka och så gick det över. Och hon kunde viska till vädret, verkade det som. Om hon ville ha sol till tvätten, så blev det sol. Det var sådant vi barn visste — men de vuxna bara log åt det.

Hon lutade sig lite över disken.

— Vad du än hör där ute, vad du än känner — det är inget att vara rädd för. Hon är vänlig. Och ibland lämnar hon saker kvar åt den som lyssnar noga.

Jag vågade knappt fråga:

— Tror du... tror du att hon skrev i boken?

— Kanske. Eller någon som ville att du skulle tro det.

Hon stoppade försiktigt ner ett litet, skrynkligt papper i min kasse.

— Det där hittade jag bland mammas saker för länge sedan. Jag visste inte vad jag skulle göra med det. Förrän nu.

När jag senare öppnade det hemma var det en liten lapp, täckt av svag, lutande handstil. Bara några få rader:

"Till den som ser vad andra bara går förbi. Till den som lyssnar."

Inget namn. Bara en liten symbol längst ner. En stiliserad kotte — nästan identisk med den i bokens marginal.

Kapitel 8 – Där spåren möts

Symbolen dök upp igen.

Inte i skogen. Inte i boken. Utan på ett kuvert som låg i min brevlåda två dagar senare, handskrivet och utan avsändare. Det enda på framsidan, förutom mitt namn, var en liten kotte. Precis som den i marginalen av boken.

Inuti låg ett enkelt fotografi.

Svartvitt. Lätt gulnat i kanterna. En kvinna, sittande på en sten i skogen, med en näverkont på ryggen och en blick som såg rakt igenom tiden. Och bakom henne — det gamla huset. Mindre övervuxet, men ändå svagt ur fokus, som om det redan då hellre ville glömmas än fotograferas.

Det kunde bara vara Hilma.

Och ändå… något i mig kände att det inte var hela sanningen.

Jag tog med fotot till butiken, där kvinnan bakom disken nu hälsade med en blick som sa: “Nu börjar du förstå.”

— Var fick du det här? viskade hon.

— Det låg i min brevlåda.

Hon vände på bilden och läste det som stod i hörnet: “Gläntan, okt -63.” Sedan tystnade hon, länge.

— Det finns någon du borde träffa, sa hon till slut. — Min systerdotter. Hon bor kvar i torpet intill skogskanten. Ärvt det av mor. Men det är mer än huset hon bär på.

Hon skrev en adress på baksidan av kvittot och lade handen över min. — Hon vet saker. Fast hon tror att hon bara drömmer dem.

🪵

Dagen efter red jag den vägen. Det låg något lugnt i luften, som om skogen väntat på just den här turen. Torpet låg som hon beskrivit, halvt dolt bakom nyponbuskar och sneda plankor. Och där, på trappen, satt en kvinna i min egen ålder, med leriga stövlar och händer som verkade känna jorden bättre än tangentbord.

Hon såg upp när jag kom närmare.

— Du… är hon, sa hon stilla. — Jag visste att du skulle komma.

Kapitel 9 – Där drömmen vet före minnet

— Jag visste att du skulle komma.

Hennes röst var varken förvånad eller ivrig. Mer som ett konstaterande. Som om något i henne redan levt igenom stunden en gång.

Hon hette Linnea, och när vi slog oss ner på den lilla verandan med varsin kopp kaffe som smakade svagt av kardemumma, började hon berätta. Inte i raka meningar. Utan så som vissa människor berättar när de är osäkra på om det de upplevt var dröm eller sanning.

— Jag har sett henne i sömnen. En kvinna med tyst röst och händer som glöder av värme. Hon går i skogen. Hon rör inte marken. Hon lämnar efter sig mossa som aldrig vissnar.

Jag sa inget. Vågade knappt andas.

— Det konstiga är, sa Linnea, — att i drömmen kallar hon mig för mitt namn. Och jag... jag känner henne. Inte som ett minne. Mer som ett frö. Som om hon planerat något i mig.

Hon reste sig, gick in och kom tillbaka med en liten ask. Av trä, sliten. Hon räckte mig den med tvekan.

— Den låg i vedboden när jag flyttade in. Jag har aldrig vågat öppna den. Men… jag tror det är du som ska göra det.

Jag tog emot asken. Den var lätt, men när jag lyfte på locket kändes det som om luften runt oss bytte temperatur. Inuti låg tre saker: en liten torkad rönnbärskvist, en bit pergament med en symbol som liknade både ett löv och en låga — och en ny lapp.

Med samma sneda handstil:

"Till den som lyssnar. Nu är det din tur att minnas."

Kapitel 10 – Bilden som blinkade

Fotografiet låg kvar på köksbordet i kvällsljuset. Jag visste att jag hade sett det flera gånger, ändå drog det blicken till sig som om något i det förändrades varje gång. Kvinnan på stenen – Hilma, om jag inte visste bättre – såg ut att nästan skymta åt min hållning. Hennes mun var sluten, men ögonen... de bar på något.

När skymningen föll över rummet och kaffekoppen stod halvdrucken i fönsternischen, hände det.

Det började med att en liten ljusreflex vandrade över fotopappret. Inget konstigt med det, kanske – bara kvällssolens sista försök att nå in. Men så... flyttade sig ett löv i bildens hörn.

Det var inget jag såg hända, det bara var där plötsligt — snett framför stenen. Ett löv som inte varit där innan.

Jag blinkade. Lutade mig närmare. Såg spår av rönnbär in under den blekta kontrasten. Det var som att något sakta vävdes in i bilden.

Jag tog fram lappen från asken och lade den intill.

"Nu är det din tur att minnas."

Och minnet kom. Inte som en klar bild, men som en känsla:

Jag är liten. Jag står bredvid en kvinna som doftar ved, järnört och något jag inte vet namnet på. Hon lutar sig ner och säger: “Det som förlorats gömmer sig aldrig – det väntar.”

Jag öppnade ögonen. Linnea stod i dörröppningen.

— Jag har sett något i drömmen, sa hon. — Samma bild. Samma sten. Men där fanns ett barn... en flicka med mörkt hår. Och... du bar samma jacka som nu.

Vi såg på varandra. Inga ord behövdes.

Kapitel 11 – Stenens minne

Vi red dit när dimman låg som en vit slöja över marken. Det var något nästan ceremoniellt över det — jag visste inte om vi följde vår vilja eller någon annans plan. Hästen trampade lugnt över mossbeklädda stigar, och Linnea gick bredvid. Hon hade insisterat på att följa med, sagt att något i drömmen pekade på just denna dag.

Stenen låg där den alltid gjort — mitt i gläntan, som ett hjärtslag mitt i skogen. Men det var något nytt nu. Löven låg prydligt i en cirkel omkring den, som om någon sopat undan ytan. På själva stenen hade mossan delvis släppt taget, som för att blotta ytan under.

Och där — svagt men tydligt — var symbolen. Samma som på lappen och på kuvertet. Ett mönster inristat med någon vars händer visste exakt hur man skulle hålla kniven, varken för hårt eller för tveksamt. Löv-lågan, som vi börjat kalla den.

— Jag såg det här i drömmen, viskade Linnea. — Fast där... där satt du.

Jag såg på stenen.

Och plötsligt visste jag.

Jag hade suttit där. Kanske inte i detta liv, kanske inte med denna kropp. Men något i mig kände igen formen, stenen, stillheten. Och då — när vinden svepte lätt runt gläntan — hörde vi det.

En röst. Inte som ljud. Mer som tryckvåg i bröstet.

“Du är inte här för att förstå. Du är här för att minnas.”

.

Kapitel 12 – Minnets öga

Stenen var tyst, men inte tom.

Jag satt där en lång stund efter att rösten klingat ut. Inte som ett ljud, utan som ett eko inuti mig — ett stråk av något som kändes mer känt än någonsin. Linnea stod en bit bort, tyst, som om också hon lyssnade till något.

Plötsligt blundade jag. Inte för att vila. Mer för att se bättre.

Och det kom.

En bild. Eller ett minne.

Jag står i en annan kropp. En kjol som stryker mot knäna, ett förkläde knutet med vana rörelser. Mina händer bär en korg, tyngd av nyplockad svamp och örter. Jag är... hon. Hilma. Jag vet det, inte med logik — utan på det sättet man känner att regn är på väg, långt innan det syns.

Jag hör en röst bakom mig.

— Hilma, du stannar väl inte ute för länge igen?

Knut.

Hans röst bär den där lätt gnatiga undertonen, men också oro. Han har ännu inte blivit bitter. Bara... ensam.

Jag vänder mig om i drömmen-minnet, ser honom stå i dörröppningen, och precis där — i skiftet mellan skogsljus och skymning — vet jag: jag har varit här förut.

 

När jag öppnade ögonen hade världen inte ändrat sig. Men jag hade.

Jag såg på Linnea. Hon kände det också, det syntes i blicken. Vi hade korsat något. Inte bara en skog. Inte bara tid. Utan ett inre rum som öppnats mellan oss och det som var.

Och där — intill stenen — låg nu något nytt.

En flisa trä, mörknad av ålder, med en enkel snidad symbol i ena änden: en spiral som övergår i en låga.

Vi sa inget.

Det behövdes inte.

Kapitel 13 – Spiralen återvänder

Asken med symbolen låg mellan oss på bordet. Linnea höll den försiktigt med båda händerna, som om den fortfarande bar värme från någon annan.

— Jag har sett den förr, sa hon långsamt. — Inte bara i drömmen.

Hon reste sig, gick bort till ett gammalt klädskåp och rotade i en låda med papper, kartor och fotografier. Efter en stund drog hon fram ett gulnat ark.

— Det här låg bland mammas saker. Jag trodde först att det var en gammal vävskiss... men titta.

Mitt hjärta slog dubbelslag.

På arket fanns en cirkel — handritad, omsorgsfull — med samma spiral-låga i mitten. Runt cirkeln löpte svaga linjer, som nervtrådar eller rötter, och längs kanten några få ord:

"Där min röst dör, tar din vid."

Vi stirrade på det i tystnad. Någon hade lagt ett budskap i en form av karta. Men inte över en plats — utan över ett arv. Ett kall. Ett slags stafettpinne.

— Tror du det här betyder att... det är vårt ansvar nu? sa Linnea.

Jag visste inte hur jag skulle svara. Men något inom mig kände sig inte rädd, bara stilla.

Plötsligt hördes ett svagt plopp från vedspisen, som om något föll inifrån. Vi rusade dit.

En liten kvist hade ramlat ner från spiselkransen. Inte vilken som helst — rönnbärskvist, perfekt torkad. Och i askan på spisens botten: en glimt av något metalliskt.

Linnea fiskade upp det med eldtången. Det var ett nyckelhuvud, rostigt men vackert snidat — och på skaftet, svagt men synligt, spiralen.

Kapitel 14 – Nyckeln till det vi glömt

Vi höll andan nästan samtidigt när nyckeln rörde sig i vår hand. Den var inte varm, men den bar ändå värme. Inte tung, men med tyngd. Något samlades i rummet — inte ljud, inte ljus — snarare ett slags stilla närvaro.

Linnea tittade på mig.

— Tror du... den öppnar något fysiskt?

Jag skakade långsamt på huvudet.

— Jag tror... den öppnar oss.

 

Nästa morgon red vi ut. Vi bar nyckeln som en talisman i en liten påse av tyg, bunden med ett rönnbärssnöre som Linnea knutit. Vi sa inte så mycket — det behövdes inte. Höstvinden förde tystnaden åt oss som en filt.

När vi kom till den plats där stenen låg, stannade min häst av sig själv. Solen bröt fram mellan grenarna och ett svagt prassel hördes i löven, trots att det inte blåste.

Vi klev av.

Runt stenen hade nya löv lagt sig, men de bildade — utan att vi gjort något — samma spiralform som symbolen bar. Långsamt lade vi nyckeln mitt i cirkeln. Inget hände, först.

Men så. En viskning.

Inte ord. Inte språk. Snarare: känsla.

Att höra till.

Det var som att något större visade sig — inte som ett väsen, inte som en syn, utan som en förståelse. Att naturen är inte bara runt oss. Den är också i oss. Vi hade bara glömt att lyssna. Att gå långsamt. Att fråga.

Linnea blundade. En tår rann utan ljud.

— Jag minns, sa hon. — Fast jag vet inte vad.

Och jag visste exakt vad hon menade.

För det var som om nyckeln väckte något i oss som inte kom utifrån — utan som fanns där hela tiden. Något som ville oss väl. Något som ville återknyta kontakten.

Det låg ingen dramatik i det. Inget övernaturligt. Bara något oändligt naturligt, som länge tigit.

Och nu hade börjat tala.

Kapitel 15 – Där samtal börjar

Några dagar senare gick jag till biblioteket i samhället. Jag visste inte riktigt varför — bara att något drog mig dit. Kanske var det önskan att läsa mer om rönnbär, symboler eller skogsritualer. Kanske bara för att vara bland andra människor, med ny blick.

Där satt en äldre man vid tidningshörnan. Jag hade sett honom förut, alltid med termos, alltid med samma slitna flanellskjorta. Men den här gången såg han upp.

— Du är ryttaren, va? sa han utan att jag ens hunnit hälsa.

— Ursäkta?

— Du som rider förbi Gläntan. Jag har sett dig. Och hästen. Hon lyfter hovarna som om marken pratar med henne.

Vi började prata. Först om väder, sedan om skogsstigar — och till slut, om Hilma.

Han berättade att han en gång varit barn i en av stugorna intill. Att hans mor brukade säga att Hilma inte bara var "snäll", utan "stilla särskild". Att hon hade ett sätt att få tystnaden att kännas hel.

— Hon gav mig en gång ett rönnbärssnöre, sa han. — Sa att det skulle hjälpa mig förstå träden bättre. Jag trodde det var barnsnack. Men vet du... sen dess har jag aldrig kunnat hugga ved utan att först säga tack till björken.

Jag log. För det där… det var precis vad vi börjat förstå, Linnea och jag. Att nyckeln inte låser upp ett svar — utan en förmåga att lyssna. Till andra. Till världen.

 

Senare samma vecka stannade en skolklass till vid torpet. Deras lärare ville visa dem örter i naturen, och Linnea — som brukade hålla sig undan — steg fram. Visade dem backtimjan, berättade om röllekans läkning, och log när en pojke frågade vad man gör med en kotte som luktar pepparkaka.

— Den påminner dig att du hör ihop, svarade hon.

Barnen log. Vinden drog försiktigt i trädens kronor.

Och jag såg i Linneas ögon att något som legat tyst så länge nu fått börja andas. Inte som hemlighet.

Som gemenskap.

Copyright Elisabet Fyhr 2025